Det är nu fem dagar sedan jag kom hem och det känns fortfarande lika overkligt. Jag kan inte släppa hur fantastiskt Sumatra var, samtidigt som att just det som gjorde Sumatra så fantastiskt också är vad som håller på att försvinna. En liten tröst är att jag var i det området som är absolut mest påverkat och hotat, och att det finns delar av ön där läget inte är lika kritiskt. En annan lite större tröst är att det görs en hel del för att rädda vad som håller på att gå förlorat. Jag har nog aldrig sett någon jobba så målmedvetet och entusiastiskt för något som de WWF-arbetare jag mötte. Utan WWF tror jag faktiskt att det hade varit bra mycket värre än vad det är, och dessutom tror jag att det tack vare WWF fortfarande är möjligt att rädda vad som finns kvar.
Vi har alla hört att arter går förlorade snabbare än de hinner upptäckas. Vi vet att vi är inne i ett massutdöende som inte liknar något som tidigare inträffat under de nästan fyra miljarder år som livet funnits på jorden, att vi förlorar en art varje dag och att vi människor till stor del är direkt eller indirekt skyldiga. Antingen jagar vi arten tills att den är utrotad, eller så förstör vi dess habitat, området där arten lever. Vi vet allt det här. Och ändå väljer de allra flesta att inte göra någonting åt det. Ingenting alls.
Det här låter förstås hemskt deprimerande – och jo, det är det verkligen. Men helt nattsvart är det inte. Regnskog tar lång tid att växa till sitt ursprungliga tillstånd, och med tanke på hur många arter som finns i den så är den i princip omöjlig att återplantera. Så länge det finns regnskog kvar så kan den dock sprida sig av sig själv. Och så länge som det finns bara några få individer kvar av tigrar och orangutanger och alla andra hotade djur så har de ändå en chans att överleva. När det känns hopplöst så tänker jag på den första lemuren som kom till Madagaskar. En gravid hona som ensam gett upphov till alla de 70 lemurarter som nu bor på ön. Med andra ord – så länge vi har arterna kvar, så är det inte kört, hur mörkt det än ser ut.
Orangutangen, tigern och alla andra tusentals arter som bor i Sumatras regnskog vet förstås ingenting om lemurer, massutdöenden eller ens att Sumatra är den plats på jorden där läget är mest akut. De märker nog bara att deras skog krymper en smula dag för dag, att oljepalmerna ständigt kryper lite närmare. De vet knappast att om det fortsätter såhär så kommer våra barnbarn aldrig att få se en levande tiger, för det finns inte längre någon att se. Orangutanger kanske de kan hinna uppleva, men i sådana fall bara i djurparker.
Skippa palmolja. När det bara står ”vegetabilisk olja” i ingredienslistan, utgå från att det är palmolja och välj en annan produkt. Skriv till de företag som använder palmolja i sina varor och säg åt dem att byta ut den. Res som ekoturist till Sumatra och visa att man tjänar mer på att ha skogen kvar än på att skövla den. Stöd WWF som gör ett helt fantastiskt arbete. Bara gör något. Vi kan fortfarande rädda Sumatra.
